vilt flackande blick

jag ær grymt stressad før tiden. kænns seriøst som om dygnet det senaste halvåret bara haft 10h, varav 8 ær arbetstid, pendeltimmer EJ inræknade!! dærav lite slow uppdatering på den hær sidan. jag har blivit tvungen att bli listoman, och mina listor hemsøker mig om nætterna med sina icke-avprickade punkter. ibland måste jag prioritera bort att æta før att det inte finns tid. både direkt och indirekt som att før att jag inte hinner handla bara...hmm...fjooortis! jag har heller inte tvættat håret sen millennieskiftet typ, disken står och ruttnar och jag har alla verktyg, symaskin, penslar, omålade møbler, tygstumpar, oupphængda tavlor, tvætt, sladdar, døende væxter, pantflaskor, glasåtervinning och skiiiiit i ett enda stort kaos hemma hos mig før att enda sættet att på nåot vis lyckas mangla sig igenom listan ær att gøra allt exakt samtidigt. och det går ju inte. det fattar ju alla. but what can i do?

som jag sa tidigare idag...låt gå fram tills jul, men sen sjukskriver jag mig från ALLT som inte har med att bara hænga hemma SJÆLV att gøra, innan min laktosmage går øver i totalstrejk.

ok, jag mærker att jag håller på att få en stressout hær. bry er inte om gallan som sprutar...jag återkommer nær det flyter svalare blod i mina ådror...

den ljuva ålderdomen

mitt tjugoåttonde levnadsår (dvs jag blev tjugosju, inte ældre!) invigdes med buller, bång och halloweenstriptease. flera dagar efteråt kænde jag att YES, jag ær precis lika ung och viril som nær jag var 26, bara ett år visare. mkt bra, mkt bra. jag njøt som kung av att vara 27. inte førsta året jag har firat fødelsedag utan ångest. men, nog førsta gången (-18årsdagen...) jag har firat fødelsedag och kænt att det bara blivit bættre!

tills nu nær ålderdomstecknena børjar smyga sig på mig. var hemma i helgen och tampades med att min hjærna før allt i værlden inte kunde skriva rætt på småkusinernas julklappsetiketter. jag envisades med god jul kusin x ønskar hela mafiljen y...mafiljen, mafiljen och mafiljen. inte ens efter att jag kommenterat det høgljutt till mamma lyckades jag skærpa till mig. vissa stigar inuti min skalle verkade vara igensnøade och omkastade och...gamla.

idag fortsatte jag på dessa stigar att vandra. en kollega, som jag inte kænner (!), hælsade morgonglatt på mig med hejhej...varpå jag svarar jehjeh...

inte alls nochalant. uff.