jobba i sverige, ragga i norge och söka jobb i danmark, på en och samma dag

ughh, idag har hjärtat pumpat på för fulla muggar. hade redan snäva marginaler som det var, och då var det beräknat att jag skulle vara på jobbet kl8. men, eftersom det gäller att leva på edgen, så struntade jag helt i att ställa väckarklockan och förväntade mig ett framträdande av min morgonpigga personlighet, som inte visat sig sedan fabrikslivet i somras. innan dess fanns den inte. men, ja, av någon anledning så trodde jag på hela grejjen nu. givetvis vaknade jag inte en minut för tidigt och kom till jobbet som vanligt på min självutnämde flextid kl10 MED akademisk kvart.

jag möts av deppis, som har råkat ut för en massa jobbigt och behöver prata, diskutera, ventilera och tröstas. detta brukar ta flera timmar. här börjar jag känna svetten drypa. sitter och sneglar på min matlabkod samtidigt som jag svarar helt frånvarande på hennes frågor om liv och död, precis som en riktigt bra kompis ska göra...suck

men, hade för mkt att göra idag. pressa in veckans uppgifter på två dagar eftersom jag bestämt mig för att åka till norge. eg hade jag redan börjat tänka tanken första veckan i december. men, tjena, ska man leva på edgen (jepp, gillade aerosmith en gång i tiden) så kan man inte hålla på och förbereda sig.

och som inte detta var nog, så hittade säffle ett jobb som jag bara måste söka. måste söka. sen att sista ansökningsdagen är på torsdag, vilket innebär att jag måste skriva den nu, i natt, efter att ha klarat av dagens göromål, klistrat upp minneskort med grejjer på hemliga platser åt folk som jag inte hinner träffa, skickat mail till dem med skattkarta, packat en väska med kläder ifall jag går ut på juldan, ifall jag festar till det nyår, så lite som möjligt eftersom jag ska en sväng inom oslo och malmö innan hemhem och betackar mig tusen kilo svans.

badrummen har jag inte städat, trolldegsfigurerna är inte färdigmålade, ingen julklapp till mamma, ipoden var urladdad så jag kunde inte lugna mina nerver med marschmusik, har inte hunnit äta, och inte gjort nåt matsäck tills imorrn, tappat bort passet och glömt mitt danska personnummer, varit sur och tvär över nyår, har inte ens hunnit färdigt med ansökan, osv, osv...skiiiit...alla dagar är inte bra dagar.

men fredagnatt kommer jag kunna sova och då ska jag banne mig göra det. drömma sött och glömma allt som varit jobbigt den här veckan. förhoppningsvis kanske det blir lite trevligheter i norge innan jag hunnit sova också...

bor jag i tomteverkstan eller?

impressing! trodde aldrig jag skulle lyckas med konststycket att vara nere i tvättstugan kl7 en lördag förmiddag. var tider sen senast. på den gamla goda tiden. när jag bodde i norrköping, hade egen lägenhet, rutiner och en tvättstuga på våningen längst upp, som är tusen ggr fräschare och oläskigare än att ha den nere i källaren, som nu. på den gamla goda tiden när jag ALLTID hade förmiddagspasset på lördagar. inte för att jag hade så mkt tvätt från vecka till vecka, men mer för att det var trevligt att alltid ha rena kökshanddukar, lakan, haddukar och ett haaaav av partykläder att kunna välja mellan tills kvällen...

nu finns det ingen anledning att ha partykläder till hands längre. typ. dessutom är kökshanddukarna aldrig rena här i kollektivet ändå. kvittar hur ofta jag tvättar dem, så är det alltid nåt skit på dem direkt efteråt. stora köttfärssåsfläckar eller havregrynsgrötklumpar. freshness. helt klart.

jag kommer, så långt det bara går, att i framtiden undvika all kontakt med kollektiv. eller njae, inte all kontakt kanske, men, det ska vara kraftigt krisläge för att jag ska vara en del av ett nån mer gång i hela mitt liv. HELA MITT LIV!! liksom, hur kommer det sig att jag igår hittade en påse med inshoppade julklappar på min sängkant? en påse som inte tillhör mig. det kan inte möjligtvis vara så att någon har varit inne på mitt rum och snokat medans jag varit borta, och råkat glömma kvar sina grejjer? visst är det underbart? jag kan ju säga som så att jag tänker inte nämna nåt om påsen förrns skyldige träder fram och börjar fråga. som om jag egentligen inte redan vet vem det är. hon som inte bor här längre, men tycker sig ha rätt att klampa ut och in som om hon gjorde det. ok, att hennes föräldrar äger lägenheten, men, där tar hennes rättigheter slut. det irriterar gallfeber på mig att hon sitter här och brer sig i soffan varje dag när jag kommer hem. lånar vårt internet och ger oss disk. nu låter det här lite sniket av mig. jag vet. men, hade jag inte vetat att jag skulle stissa upp mig helt oljuvligt om jag skulle dra hela storyn om henne här, så hade jag gjort det, och då hade ni förstått...

bestulen, förbannad och skitglad

manodepressivitetens toppar och dalar är för hysteriska för att inte bli bortcensurerade från den här bloggen. typ. jo, jag vet att jag på riktigt, riktigt varken är manisk eller depressiv och att det är just hysteriska toppar och dalar som är intressant för andra att läsa. men jag orkar...hehe...orkar helt enkelt inte erkänna att latheten börjar bli mer än en vag liten sida hos mig. suck

på sistone har jag varit skiiiiitförbannad på mig själv och det tjuvaktiga packfolket här i världen. jag glömde mitt paraply (gråter vid bara tanken) på tåget...huuuuuulk, mitt älsklingsparaply som inte kan ersättas för att det kommer från danmarks lyxkvarter...huuuulk. har ringt som en råtta till sj:s hittegods, kundtjänst med mera. och JAAAAHHH *minns med ILSKA när nån mongobrud på SJ snodde mina boots från deras egen hittegodsavdelning* jag har erfarenhet av att inte få tillbaka saker därifrån om man säger så så man gör. en av tanterna förklarade att september-oktober-november-december, sääärskilt i göteborgstrakten (och som det ser ut nu...suck), så får de in ovanligt få paraplyn, mössor och vantar. "de blir förbrukningsvaror vid den här årstiden". och mitt paraply som är snyggast och bäst i världen även den ljuvaste sommarnatt...tacka vet jag att nån har snott det! ser jag tjuvmonstret komma nonchigt gående längs med gatan med mitt paraply, då kan jag lova er att jag tar lagen i egna händer. måste nästan börja bygga lite muskler för tillfället. för, det kvittar om det så skulle vara självaste bröderna klitsjko (stavning...jeje) som har det. jag kommer kämpa till min sista blodsdroppe. skiiiiiiiit!

depressiviteten har fått sitt utlopp i ältandet av gamla, egentligen bortglömda historier. folk som borde betyda piss i havet för mig, som helt plötsligt styr om jag pallar mig upp eller inte på morgonen. och, pallar jag mig upp, så kan jag lätt inte lyssna på vilken musik som helst utan att börja lipa...eller..planera mord på paraplytjuvar. inte hälsosamt. men, ja, så pratade de ju på christer om folk som lipar titt som tätt...då började min uppåtsväng. alltid bra att veta att man har andra med sig i skiten...dessutom...ahh...det här är det bästa. för ett tag sen hade de tema "dåligt lokalsinne". jag frustade av igenkänning. bruden som berättade att hon gick vilse inne i sin egen mataffär skulle ha fått DEN menande blicken av mig om det inte vore för att det var på radio. ahh...och hon var inte den enda som kunde rada upp historier ur mitt lokalsinneslösa liv. ville så hemskans gärna ringa eller ja, arbetstid, dvs skriva in till dem och bara hyyyyla ut hur oensamma all ni där ute utan lokalsinne är. jag är här med er!

här börjar alltså då min maniska period.

tänkte bli superspontan och hysteriskt överraskningsbrutal och bara dyka upp på flygplatsen när norrmannen kommer hem från thailand. eftersom orsaken till att vi inte BESTÄMT, eller ja, rättare sagt, bestämt att vi trots att vi egentligen redan bestämt, inte ska träffas. with me? allt handlade alltså om ett pms-break-down från min sida. jag vet att jag för ett tag sen bad om att få just ett sådant på min hyresvärdinna. och se, nu kom det, sablans felriktat. återigen, man ska PASSA sig för vad man önskar sig.

hyresvärdinnan var för övrigt här en sväng idag igen. som om hon bodde här. jag får speeeeel. men, idag lyckades jag behärska mig. tog djupa andetag och tänkte att "irriterar man sig på småsaker är man ingen större människa själv". det räckte för att hålla nerverna i schack. tills jag skulle ut och handla julklappar och märkte att hon låst inne mig! här slutar jag prata om detta. ni kan bara gissa hur ilskeröda mina öron var.

men ja, norrmannen och min erövringsplan. exakt alla, alla utom en iaf, som jag pratat med om mitt perfekta infall har tyckt att det varit en dålig idé, från början iaf. känns bra att statistiken är på min sida att han kommer tycka det är lika tufft som jag. kanske måste ha med nån mutjulklapp eller så...

och på tal om julklappar. har köpt två än så länge. men, jag är så nöjd med dem att jag nästan rister i förtjusning. de är så motherfuckingsketabra att jag knappt kan bärga mig till julafton. ahh...my god. trodde faktiskt inte att detta var möjligt. men, iår kan det hända att jag inte en enda gång vid julklappsöppnandet behöver sätta igång med det berömda försvarstalet när presenterna från mig dras fram från under granen. lycka.

annars så var det rätt gött att se att mitt kollektiv tagit sig för min trolldeg och gett sig på att försöka göra lite figurer medans jag pratade med föräldrarna i telefon. kreativitet framkallar glädje. och ja...hehe...jag har anmält mig på "allt om handarbetes" nyhetsbrev. funderar tom på om jag ska börja prenna på tidningen, för då är man med i en tävling om en symaskin. och otur i kärlek...gött...symaskinen är min!

fast, för att kunna prenumerera måste man ju ha cash. vilket får mig att börja tänka på att jag måste börja söka jobb nu. suck. kan inte bara nån av alla de högre makterna som jag tror på slänga en "vad-vill-jag-göra-med-min-framtid-insikt på mig, så skulle allt bli så mkt lättare. civilingenjör säger ju inte ett skit. inte ens mig, som ju är det. i början av mars iaf. suck.

men, äh, skitsamma, fransmannen i rummet här bredvid sitter och pratar gamla barndomsminnen men nån skypeis. han skriker merde och putin och skrattar och lever. tror inte han märker att jag tjuvlyssnar. min godnattsaga...aaaahh, nu sa han franchement också...undrar om man skulle kunna koppla en högtalare från hans rum till mitt. eller, blir det konstigt att fråga om?

känner mig lite osammanhängade. inget att göra nåt åt.