apropå inlägget igår apropå solen

darling katt.

en av de bästa sakerna med att åka hemhem är att man alltid och troget möts av oskar på uppfarten. han kommer rusande ut ur någon buske så fort han hör en. bör kanske tilläggas att min oskar bara hänger omkring i trädgården och möjligtvis i grannarnas trädgård. liten fegis kanske. världens bästa lilla fegis...

sen stryker han sig i åttor kring fötterna på en tills man kommer inomhus, får kastat av sig ytterkläder och rullar runt lite med honom på hallgolvet. åskipåskidåski min lilla påskidåski. men hur bra det hela än börjar, så är det oundvikliga nära. han biter på naglarna. eller klorna eller vad tusan man nu vill säga. ibland gör han det tom i min säng! jag brukar säga till honom, men då låtsas han alltid att han inte förstår mitt språk.

så då slår det ju mig att ok, oskar är en katt, det kanske är förlåtet, trots att att bita på naglarna är världens mest (nästan iaf) oförlåtliga handling. min syster gör det, och jag haaaaaatar det där knaprande al dente ljudet. vidrigt.

så, när man då är inne på människor som biter på naglarna, då går det ju inte låta bli att fundera på hur människor med cornu cutaneum (se gårdagens inlägg) gör. denna hornutväxt är vanligast på händer och i ansikte, eftersom det är de mest solutsatta områdena. säg att man har ett sånt horn på högerhanden. tar man med det i sin bitarrunda då? typ, tumme, pekfinger, hudhorn, långfinger osv...?

ehh, jag har inga kommentarer till mina egna tankegångar...

apropå den fina sommaren som varit

tänkte bara ta mitt medmänskliga ansvar här och upplysa folket. hudcancer och den döden verkar ju inte vara slagord skrämmande nog för att få oss att vara varsamma i sommarvädret.

när jag (jepp, även jag...suck) låg på stranden i nice nu i augusti, så låg det ett svenskt par bredvid mig. ett svenskt par som trots att jag låg på en stor sverigeflagga till badhandduk inte klarade av att misstänka att det fanns möjlighet att jag förstod svenska. damen/idiotkärringen frågar sin man, olagom högt, varför ligger en neger på stranden? jag trodde inte mina öron, och gav genast smakprov på mitt munläder. minns inte riktigt hela harangen, men iaf så var en del av det att, ja, för min hud, till skillnad från din TÅL solen.

för alltså, hud, särskilt ljus hud klarar inte solen så bra. ok, att vi blir sommarfräscha och glada under ett par veckor. men. sen då? jo, det kan min mammas dermatologiböcker berätta. med råge.

jag har tillbringat dagen med djupdyk i denna bokflora. behöver lite sån kunskap inför mitt exjobb. har suttit och äcklats, ÄCKLATS! för här mina vänner, här har vi, förutom döden, ett skäl att låta bli att kasta oss ut i lunchsolen...

det inte bara ser ut som, det ÄR horn, hårt, nagelvävnad. det blir så av solen. det heter cornu cutaneum, så ni själva kan googla och försäkra er om att jag inte ljuger. och som efterrätt...mamma säger att det är rätt vanligt! uff.

snacka om horn i sidan, eller nagel i ögat...eller...typ...vintern är min favvoårstid!

bättre att ha pengarna under madrassen

nu VET jag att jag håller på att bli senil.

jag skulle betala hyran och fick faktumet bekräftat genom att jag inte kom ihåg de där åttasiffriga koderna man ska trycka in i dosan och...ja...ni vet ju. man brukar alltid tänka typ åttafyraetttvå tresjuniosex och sen knappar man in. men så gick det inte till här framför datorn idag, nej. jag var tvungen att titta FYRA ggr på varje kod. dvs, numera har mitt minne inskränkt sig till att jag bara kan hålla två siffror färska i minnet i taget. TVÅ siffror!

känns sketabra nu när jag ska börja bildbehandla och bli superkompis med matematikens underbara värld igen. dessutom står det ju helt klart för mig att jag aldrig kommer kunna vara med i robinson och rensa genom att komma ihåg den dära sifferraden, så som de alltid brukar göra i nån av tävlingarna.

piss

ehh, merci, ehh, oui, ehhh, ehh, au revoir...

eftersom det suger att läsa långa, svåra, kluriga, nästan hemska, men, sjukt intressant artiklar på datorn, så tog jag mig en runda till bibblan idag. komma igång med exjobb betyder skriva ut saker.

där träffade jag på en galen fransman. han pratade ganska högt när han steg in genom dörren. jag som nyfiken i en strut var naturligtvis tvungen att vända mig om för att skåda vad det var för rabalder som utspelades i entrén. som i en film, precis när jag vänder mig om (diskret), får han syn på mig, utropar oh la la! som bara fransmän kan. oblygt som bara fransmän kan. han korsade rummet och stod helt plötsligt mittemot mig. tiden stannade på biblioteket när folk ville veta vad som skulle hända mellan denne lille, mystiske man och den vackra, rödfejade prinsessan, som var typ en halvmeter längre. det hände inte så mkt mer än att han tyckte hon pratade dålig franska och gick därifrån innan hon ens hunnit förklara att, jepp, hon pratar ganska dålig franska...

heaven ge mig cash så jag kan köpa ny parfym

han sa "du verkar vara en sån tjej som har full koll på den politiska debatten och sånna diskussioner, men det lyser lång väg om dig att du är alldeles för liten och oskuldsfull för att kunna festa". jag ba...ehh...hade ingen annan kommentar på det inlägget än ett långt och rått brölskratt. men i mitt stilla sinne tänkte jag att den här killens känsla för att läsa människor verkar vara på den nivå att jag kanske inte behöver ta åt mig sådär värst av det han sa lite tidigare på kvällen: "kan inte du gå bakom mig istället, du luktar hora och jag är lite känslig". yahh, yahh!

men iaf, det var en alldes strålande och förträfflig kväll/natt/morgon till trots för alla sexuella påhopp. de nya bekantskaperna skulle visa mig och min roomie göteborg genom att ta med oss på sunkställerunda. vi travar ner på porrgatan och entrar kellys. tror jag det hette. tappade koncentrationen lite där. för, när jag stiger in, vem spottar jag inte? jo min kära gamla orkesterlekkamrat från gymnasiet. hon står där med en stilig, lång, blond herre, också denne från hemhem. de bor här båda två. yeeesss, jag har kompisar in town!

och som grädden på moset, russinet i korven, så hittar jag hem!

det gör ont att lära sig göteborg

mina fötter är superäckliga. jag hatar äckliga fötter. iofs ska det väl egentligen rätt mkt till för att jag INTE ska tycka att fötter är äckliga. men, mina har faktiskt nått oanade höjder nu. efter en vår och sommar nerstoppade i och anpassade efter klumpedunsiga fabriksstålhättor har de tydligen gett upp. det gör mäktans ont också...snyft...vad jag än gör, vad jag än tar på mig, hur jag än går, vart jag än går, ja, nästan om jag ens går överhuvudtaget, så får jag skavsår. på undersidan fötterna. på hälen. på stortåknölen. på lilltåsidan. på sex av tio tår. på fler än ett ställe på varje tå, förutom lilltån där blåsorna nu flutit ihop så dant att hela tån bara är en enda stor elefanthudssvulst. ughh.

en observation också. det bor väldigt många väldigt långa människor här i göteborg. jag har helt plösligt förvandlats till ingenting. det finns en liten möjlighet att detta stör mig lite. ok, det är skönt att inte gå omkring att vara freak show. det måste jag ju erkänna. men, alltså, när jag nu spenderat 25 år på att lära mig acceptera att såvida jag inte kröker ryggen, böjer på knäna, luter mig lite övercasual åt sidan, knäcker i höften och gamar med nacken, så kommer jag vara längre än people flest. nu när jag lärt mig detta, sett kort på hur man ser ut in action och slutat med tramset, nu vill jag ju få lite cred för det. inte helt plötsligt bara vara en lilling i mängden. det är ju inte jag överhuvudtaget. tydligen.

alltså. ni förstår, ju bättre man har det, desto mer måste man stördstöra sig på grejjer. som tur är så blev jag omsprungen av en marschorkester idag. Jag blidkades och är nöjd trots att de högre makterna skjuter förbannelser över mina fossingar samtidigt som de sååå lämpligt placerar mig i en stad där jag kommer behöva lära mig spatsera omkring på hööööga och bekvääääma klackar…

good lord...

...of merci macaroni! den här bloggen börjar dagen då jag såg kungen och silvia. de åkte skrattandes förbi mig i limo, medans jag gick med karta och försökte bli hemmavan och casual strövare i min nya stad göteborg. att jag dessutom sekunderna innan travade rakt förbi laleh, gjorde ju inte saken sämre för en småstadssjäl som mig. huuhhh. önskade att jag just i den sekunden hade lyssnat på hennes kunglåt "hide away". för då hade det verkligen blivit ett magic moment. och jag jagar magic moments. har en skön känsla av att det kommer bli många av den slags nu framåt. yesss!