det gör ont att lära sig göteborg

mina fötter är superäckliga. jag hatar äckliga fötter. iofs ska det väl egentligen rätt mkt till för att jag INTE ska tycka att fötter är äckliga. men, mina har faktiskt nått oanade höjder nu. efter en vår och sommar nerstoppade i och anpassade efter klumpedunsiga fabriksstålhättor har de tydligen gett upp. det gör mäktans ont också...snyft...vad jag än gör, vad jag än tar på mig, hur jag än går, vart jag än går, ja, nästan om jag ens går överhuvudtaget, så får jag skavsår. på undersidan fötterna. på hälen. på stortåknölen. på lilltåsidan. på sex av tio tår. på fler än ett ställe på varje tå, förutom lilltån där blåsorna nu flutit ihop så dant att hela tån bara är en enda stor elefanthudssvulst. ughh.

en observation också. det bor väldigt många väldigt långa människor här i göteborg. jag har helt plösligt förvandlats till ingenting. det finns en liten möjlighet att detta stör mig lite. ok, det är skönt att inte gå omkring att vara freak show. det måste jag ju erkänna. men, alltså, när jag nu spenderat 25 år på att lära mig acceptera att såvida jag inte kröker ryggen, böjer på knäna, luter mig lite övercasual åt sidan, knäcker i höften och gamar med nacken, så kommer jag vara längre än people flest. nu när jag lärt mig detta, sett kort på hur man ser ut in action och slutat med tramset, nu vill jag ju få lite cred för det. inte helt plötsligt bara vara en lilling i mängden. det är ju inte jag överhuvudtaget. tydligen.

alltså. ni förstår, ju bättre man har det, desto mer måste man stördstöra sig på grejjer. som tur är så blev jag omsprungen av en marschorkester idag. Jag blidkades och är nöjd trots att de högre makterna skjuter förbannelser över mina fossingar samtidigt som de sååå lämpligt placerar mig i en stad där jag kommer behöva lära mig spatsera omkring på hööööga och bekvääääma klackar…