jobba i sverige, ragga i norge och söka jobb i danmark, på en och samma dag

ughh, idag har hjärtat pumpat på för fulla muggar. hade redan snäva marginaler som det var, och då var det beräknat att jag skulle vara på jobbet kl8. men, eftersom det gäller att leva på edgen, så struntade jag helt i att ställa väckarklockan och förväntade mig ett framträdande av min morgonpigga personlighet, som inte visat sig sedan fabrikslivet i somras. innan dess fanns den inte. men, ja, av någon anledning så trodde jag på hela grejjen nu. givetvis vaknade jag inte en minut för tidigt och kom till jobbet som vanligt på min självutnämde flextid kl10 MED akademisk kvart.

jag möts av deppis, som har råkat ut för en massa jobbigt och behöver prata, diskutera, ventilera och tröstas. detta brukar ta flera timmar. här börjar jag känna svetten drypa. sitter och sneglar på min matlabkod samtidigt som jag svarar helt frånvarande på hennes frågor om liv och död, precis som en riktigt bra kompis ska göra...suck

men, hade för mkt att göra idag. pressa in veckans uppgifter på två dagar eftersom jag bestämt mig för att åka till norge. eg hade jag redan börjat tänka tanken första veckan i december. men, tjena, ska man leva på edgen (jepp, gillade aerosmith en gång i tiden) så kan man inte hålla på och förbereda sig.

och som inte detta var nog, så hittade säffle ett jobb som jag bara måste söka. måste söka. sen att sista ansökningsdagen är på torsdag, vilket innebär att jag måste skriva den nu, i natt, efter att ha klarat av dagens göromål, klistrat upp minneskort med grejjer på hemliga platser åt folk som jag inte hinner träffa, skickat mail till dem med skattkarta, packat en väska med kläder ifall jag går ut på juldan, ifall jag festar till det nyår, så lite som möjligt eftersom jag ska en sväng inom oslo och malmö innan hemhem och betackar mig tusen kilo svans.

badrummen har jag inte städat, trolldegsfigurerna är inte färdigmålade, ingen julklapp till mamma, ipoden var urladdad så jag kunde inte lugna mina nerver med marschmusik, har inte hunnit äta, och inte gjort nåt matsäck tills imorrn, tappat bort passet och glömt mitt danska personnummer, varit sur och tvär över nyår, har inte ens hunnit färdigt med ansökan, osv, osv...skiiiit...alla dagar är inte bra dagar.

men fredagnatt kommer jag kunna sova och då ska jag banne mig göra det. drömma sött och glömma allt som varit jobbigt den här veckan. förhoppningsvis kanske det blir lite trevligheter i norge innan jag hunnit sova också...

bor jag i tomteverkstan eller?

impressing! trodde aldrig jag skulle lyckas med konststycket att vara nere i tvättstugan kl7 en lördag förmiddag. var tider sen senast. på den gamla goda tiden. när jag bodde i norrköping, hade egen lägenhet, rutiner och en tvättstuga på våningen längst upp, som är tusen ggr fräschare och oläskigare än att ha den nere i källaren, som nu. på den gamla goda tiden när jag ALLTID hade förmiddagspasset på lördagar. inte för att jag hade så mkt tvätt från vecka till vecka, men mer för att det var trevligt att alltid ha rena kökshanddukar, lakan, haddukar och ett haaaav av partykläder att kunna välja mellan tills kvällen...

nu finns det ingen anledning att ha partykläder till hands längre. typ. dessutom är kökshanddukarna aldrig rena här i kollektivet ändå. kvittar hur ofta jag tvättar dem, så är det alltid nåt skit på dem direkt efteråt. stora köttfärssåsfläckar eller havregrynsgrötklumpar. freshness. helt klart.

jag kommer, så långt det bara går, att i framtiden undvika all kontakt med kollektiv. eller njae, inte all kontakt kanske, men, det ska vara kraftigt krisläge för att jag ska vara en del av ett nån mer gång i hela mitt liv. HELA MITT LIV!! liksom, hur kommer det sig att jag igår hittade en påse med inshoppade julklappar på min sängkant? en påse som inte tillhör mig. det kan inte möjligtvis vara så att någon har varit inne på mitt rum och snokat medans jag varit borta, och råkat glömma kvar sina grejjer? visst är det underbart? jag kan ju säga som så att jag tänker inte nämna nåt om påsen förrns skyldige träder fram och börjar fråga. som om jag egentligen inte redan vet vem det är. hon som inte bor här längre, men tycker sig ha rätt att klampa ut och in som om hon gjorde det. ok, att hennes föräldrar äger lägenheten, men, där tar hennes rättigheter slut. det irriterar gallfeber på mig att hon sitter här och brer sig i soffan varje dag när jag kommer hem. lånar vårt internet och ger oss disk. nu låter det här lite sniket av mig. jag vet. men, hade jag inte vetat att jag skulle stissa upp mig helt oljuvligt om jag skulle dra hela storyn om henne här, så hade jag gjort det, och då hade ni förstått...

bestulen, förbannad och skitglad

manodepressivitetens toppar och dalar är för hysteriska för att inte bli bortcensurerade från den här bloggen. typ. jo, jag vet att jag på riktigt, riktigt varken är manisk eller depressiv och att det är just hysteriska toppar och dalar som är intressant för andra att läsa. men jag orkar...hehe...orkar helt enkelt inte erkänna att latheten börjar bli mer än en vag liten sida hos mig. suck

på sistone har jag varit skiiiiitförbannad på mig själv och det tjuvaktiga packfolket här i världen. jag glömde mitt paraply (gråter vid bara tanken) på tåget...huuuuuulk, mitt älsklingsparaply som inte kan ersättas för att det kommer från danmarks lyxkvarter...huuuulk. har ringt som en råtta till sj:s hittegods, kundtjänst med mera. och JAAAAHHH *minns med ILSKA när nån mongobrud på SJ snodde mina boots från deras egen hittegodsavdelning* jag har erfarenhet av att inte få tillbaka saker därifrån om man säger så så man gör. en av tanterna förklarade att september-oktober-november-december, sääärskilt i göteborgstrakten (och som det ser ut nu...suck), så får de in ovanligt få paraplyn, mössor och vantar. "de blir förbrukningsvaror vid den här årstiden". och mitt paraply som är snyggast och bäst i världen även den ljuvaste sommarnatt...tacka vet jag att nån har snott det! ser jag tjuvmonstret komma nonchigt gående längs med gatan med mitt paraply, då kan jag lova er att jag tar lagen i egna händer. måste nästan börja bygga lite muskler för tillfället. för, det kvittar om det så skulle vara självaste bröderna klitsjko (stavning...jeje) som har det. jag kommer kämpa till min sista blodsdroppe. skiiiiiiiit!

depressiviteten har fått sitt utlopp i ältandet av gamla, egentligen bortglömda historier. folk som borde betyda piss i havet för mig, som helt plötsligt styr om jag pallar mig upp eller inte på morgonen. och, pallar jag mig upp, så kan jag lätt inte lyssna på vilken musik som helst utan att börja lipa...eller..planera mord på paraplytjuvar. inte hälsosamt. men, ja, så pratade de ju på christer om folk som lipar titt som tätt...då började min uppåtsväng. alltid bra att veta att man har andra med sig i skiten...dessutom...ahh...det här är det bästa. för ett tag sen hade de tema "dåligt lokalsinne". jag frustade av igenkänning. bruden som berättade att hon gick vilse inne i sin egen mataffär skulle ha fått DEN menande blicken av mig om det inte vore för att det var på radio. ahh...och hon var inte den enda som kunde rada upp historier ur mitt lokalsinneslösa liv. ville så hemskans gärna ringa eller ja, arbetstid, dvs skriva in till dem och bara hyyyyla ut hur oensamma all ni där ute utan lokalsinne är. jag är här med er!

här börjar alltså då min maniska period.

tänkte bli superspontan och hysteriskt överraskningsbrutal och bara dyka upp på flygplatsen när norrmannen kommer hem från thailand. eftersom orsaken till att vi inte BESTÄMT, eller ja, rättare sagt, bestämt att vi trots att vi egentligen redan bestämt, inte ska träffas. with me? allt handlade alltså om ett pms-break-down från min sida. jag vet att jag för ett tag sen bad om att få just ett sådant på min hyresvärdinna. och se, nu kom det, sablans felriktat. återigen, man ska PASSA sig för vad man önskar sig.

hyresvärdinnan var för övrigt här en sväng idag igen. som om hon bodde här. jag får speeeeel. men, idag lyckades jag behärska mig. tog djupa andetag och tänkte att "irriterar man sig på småsaker är man ingen större människa själv". det räckte för att hålla nerverna i schack. tills jag skulle ut och handla julklappar och märkte att hon låst inne mig! här slutar jag prata om detta. ni kan bara gissa hur ilskeröda mina öron var.

men ja, norrmannen och min erövringsplan. exakt alla, alla utom en iaf, som jag pratat med om mitt perfekta infall har tyckt att det varit en dålig idé, från början iaf. känns bra att statistiken är på min sida att han kommer tycka det är lika tufft som jag. kanske måste ha med nån mutjulklapp eller så...

och på tal om julklappar. har köpt två än så länge. men, jag är så nöjd med dem att jag nästan rister i förtjusning. de är så motherfuckingsketabra att jag knappt kan bärga mig till julafton. ahh...my god. trodde faktiskt inte att detta var möjligt. men, iår kan det hända att jag inte en enda gång vid julklappsöppnandet behöver sätta igång med det berömda försvarstalet när presenterna från mig dras fram från under granen. lycka.

annars så var det rätt gött att se att mitt kollektiv tagit sig för min trolldeg och gett sig på att försöka göra lite figurer medans jag pratade med föräldrarna i telefon. kreativitet framkallar glädje. och ja...hehe...jag har anmält mig på "allt om handarbetes" nyhetsbrev. funderar tom på om jag ska börja prenna på tidningen, för då är man med i en tävling om en symaskin. och otur i kärlek...gött...symaskinen är min!

fast, för att kunna prenumerera måste man ju ha cash. vilket får mig att börja tänka på att jag måste börja söka jobb nu. suck. kan inte bara nån av alla de högre makterna som jag tror på slänga en "vad-vill-jag-göra-med-min-framtid-insikt på mig, så skulle allt bli så mkt lättare. civilingenjör säger ju inte ett skit. inte ens mig, som ju är det. i början av mars iaf. suck.

men, äh, skitsamma, fransmannen i rummet här bredvid sitter och pratar gamla barndomsminnen men nån skypeis. han skriker merde och putin och skrattar och lever. tror inte han märker att jag tjuvlyssnar. min godnattsaga...aaaahh, nu sa han franchement också...undrar om man skulle kunna koppla en högtalare från hans rum till mitt. eller, blir det konstigt att fråga om?

känner mig lite osammanhängade. inget att göra nåt åt.

saturday night fever

forskningsprojektet är avslutat. svaret på vad en trött och ickepartysugen 26årig kollektivbitch kan sysselsätta sig med en lördagskväll är framtaget.

spela bingo på nätet!

har haft en helt sjuuuuuk sakna-grabbarna-vecka. har säkert triggats igång av att det här kollektivet är så långt i från DET kollektivet det bara går att komma. där kunde jag gå omkring i underkläderna. här knackar inte folk ens på dörrn till mitt rum innan de sliter upp den så att jag helt enkelt är TVUNGEN att visa mig i underkläderna....jag hatar det faktiskt.

men iaf, som sänt från ovan, mitt i ett prison break (liiiiivselixir!!) break så ringer kalmarkillen upp mig på skype och bara, ja, har inget att säga, utan vill bara hänga. heaven. och, web cam, det är HEAVEN. guuuuutt att jag beställt en egen också! så vi sitter och nördumgås ett par timmar. jag blir med jämna mellanrum uppringd av partyqueen från hemhem och uppdateras i partyfronten hemma hos henne. påminner mig om varför det är så mkt skönare att sitta uppbullad i filtar och hetsa choklad än att dra på sig guldtoppen och tro att man ska ut och fixa karlar. vi kan säga som så att de gånger jag sa till henne att dricka vatten, slänga ut förfesten och gå och lägga sig var oräkneliga. de gånger jag svarade goddag yxskaft eftersom hon sluddrade helt oförståeligt var om möjligt ännu mera oräkneliga.

efter att partyqueen slutat ringa nån gång framåt midnatt, så ger jag och kalmarkillen oss på skraplotto. när lotterna är förbrukade länkas vi vidare till bingo och där blir vi fast tills jag slutar vinna nån gång framåt tresnåret. jag gapade och skrek, höll statistik över mina motkämpar och bannade att kalmars cash tog slut så långt innan mina. men, serni, på bertils bingo, där kan man hänga med även i de omgångarna man inte deltar i själv. så kalmar satt också och gapade och skrek, höll statistik över alla mina motkämpar och gav mig tips på vilka brickor som skulle ge säker vinst...haha...ahhh...hjärtat i halsgropen precis hela tiden. nånstans, långt därinne i mig, så kanske det finns lite tävlingsanda trots allt. eller, är det bara suget efter rikedom...

det bästa av allt, det konstaterade vi innan vi bingosvettiga sa godnatt vi SES imorrn, det bästa av allt var att hela alltet var gratis. smålänningar som vi är, så, skitsamma att vi VISSTE att det inte skulle gå att komma upp i tillräckliga belopp för att man skulle kunna få ta ut vinsten i rena pengar, om man inte satt in nåt själv. skitsamma att vi misstänkte starkt att förstagångsspelare hade alla bakomliggande algoritmer på sin sida. antagligen därför det gick så bra för mig. men, vad tusan. saaatans kul var det. och inte en enda ickevirtuell krona kostade det. så tack bertil för dina 40 spänn och en hejdundrans lördagskväll!

eller vänta nu, betyder detta otur i kärlek?

silikonbröst, ej att rekommendera

i natt drömde jag att jag hade sillisar. bröst som hade blivit helt deformerade och lajja eftersom jag hade somnat på mage, som jag rätt ofta gör. iaf, så var jag tvungen att typ knåda dem i rätt form igen. som med lera typ. så jag stack till badrummet för att få ett bättre perspektiv i spegeln. såg till min stora förskräckelse att jag hade en piercing i ena bröstvårtan. som jag tycker är sketasketasketafult på tjejer, och killar också för den delen om de bara har en, och inte ens PLANER på att skaffa en till. symmetri tack!

men jaja, som så många drömmar gör, så slutade den här antagligen just där framför spegeln. tog en annan vändning, som jag inte minns.

sen, lite senare när jag i VAKET tillstånd tog mig en titt i badrumsspegeln, så upptäcker jag att min navelpiercing är borta. den har inte ramlat ur en enda gång på sina tio levandsår. what! men, frukta inte, jag snilleblixtar och går lugnt tillbaka till sängen, rotar runt lite, och visst, där i brösthöjd ligger min förlorna vän.

fler och fler tecken på att jag inte bara har ögonen öppna när jag sover, utan att jag dessutom SER med dem. lite förvriden verklighet kanske, men ändå. inte så konstigt jag har svårt att sova och ibland inte riktigt lyckas skilja på drömmar och verklighet.

VAD är PROBLEMET?!!

alltså för i satans rövbananer!

tänkte ta mig en dusch, och spruta på mig horparfymen, innan jag ger mig ut på kvällens ofrivilliga, självförvållade äventyr. när jag öppnar badrumsdörren möts jag av en vägg, en vägg av lukt, en vägg av MITT schampos lukt! och se där, mina schampoflaskor har flyttat sig från min hylla till att stå med öppet lock på badkarskanten.

jag får freak panik, paaanic, vredesutbrott, anfall, attack, ja, vi kan säga som så att det jag känner inombord just nu är mer än vardagshysteri. jag blir så stöööööörd. listan på saker som försvunnit för mig här i kollektivet blir allt längre.

nu ska jag FRIVILLIGT ut och dricka öl och spy galla över dagens samhälle!

VAD är problemet?

ikväll ska jag ut och dricka öl med killen som sa till mig att jag luktade hora och var tvungen att ta mig i hand för att lova oss båda att han aldrig skulle försöka ha sex med mig. är jag självdestruktiv, säg?

som tur är, ifall detta skulle bli en förnedringens kväll, som leder till ännu ett mail (som dock aldrig skickas...) till relationsrådet (som jag tack vare min kära syster INTE missade idag), så vet jag ju iaf att jag kan komma hem, slå på datorn och få ett par tröstande ord från normannen, som säger att jag inte alls är som de där hemska killarna säger utan att jag duger och är perfekt precis som jag är...ehh...ja just det...självdestruktiv var ordet.

och jag pallar inte ens dricka öl heller. suck

vill bara vara hemma och glo på prison break. avsnitt efter avsnitt. spola tillbaka och glo om om jag missade nåt viktigt. håller tom på och försöker få normannen att köra fängelsefriss. inte för att han inte duger som han är då...

nu ska klarinetten fram ur gömmorna igen

idag åt jag en banan som smakade röv. jag fattar inte grejjen, för jag gillar inte ens bananer med BANANsmak. men ändå envisas jag med att äta dem, och KÖPA dem, till mitt ENmanshushåll. inte direkt så att jag inte själv bestämmer vad jag har i kylskåpet. eller ja, ibland försvinner saker som jag har i kylskåpet, utan att jag bestämt det, eftersom jag bor i kollektiv...grpmf. men åter till bananerna. för, vad har jag inte med mig hem efter dagens shoppingrunda? med rövbananen färskt i minne, har jag gått och införskaffat ett nytt lass bananer. herrens vägar äro outgrundliga.

dagens bra dock. har fått tre, TRE, oberoende av varandra, positiva kommentarer på mitt älskade paraply. varav den ena var på klingande östgötska. satt fint i mitt sakna-norrköping-nu-när-det-är-så-mörkt-och-hela-stan-ska-vara-ljusprydd-hjärta.

dagens bästa. jag och min handledare kom in på gamla instrument man spelat och att det vore kul att ta fram de kunskaperna igen. jag ville ju att ett gäng polare skulle öva in lite julsånger och spela i universitetsingången för ett par år sen. men, "notansvarig" hade tydligen inte samma planer. min handledare har tydligen försökt samma sak, med samma respons fast här i gbg. så nu skiter vi i de andra och kör själva!! äääääntligen ska jag få bli del i en musikalisk duett utan att stå framför spegeln och försöka överrösta diana ross stämma...yesss!

på kollektivfronten annars intet nytt. jag får snart djävulshorn. min plan ikväll är att ta en lååååång dusch, för att slippa umgås med nunor jag retar mig på. man gör det ändå alldeles för sällan. egentligen är det ju det bästa som finns, duscha innan man går och lägger sig, istället för efter...höll jag på att säga...

vänster, höger, halt, hopp...

en sak som är jobbig, är när man går och umgås med sin kära ipod, och den shufflar loss bland låtarna helt utan att tänka på beatet. när det helt plötsligt byter takthastighet från ett musikstycke till ett annat, så man måste hoppa till sådär oväntat och konstigt för att anpassa sig efter takten. först ett hopp, och sen så bara helt plötsligt går man i en ny hastighet. har funderat på vilket som ser löjligast ut, att gå från att pinna på rätt bra till att plötsligt glida fram med majestätiskt lugn. eller att strosa förnöjt till att kalasstressa mot en reapårea någonstans. eller, huh, när man inte hittar takten med en gång och måste prova sig fram. (skulle kunna uttrycka mig: alternera mellan stegintensiteten...) i vilket fall så känner man sig så fånig. för man VET att det ser väldigt lustigt ut.

och jag som gått in i en mainstreamperiod med svarta tröjor och lurar i öronen. jag är för tiden inte alls ute efter att se lustig ut. i want to be normal!!

i also want to hitta en plats här på jorden där det inte finns varken höst eller vår. en plats där sommaren är varm och fin och solig och varar från maj till oktober. däremellan är det en meter snö på marken. kritvit, kristallig och fin snö som man kan kasta sig uti och göra snöänglar till all förbannelse. snöbollskrig och tjocka, goa halsdukar. varm choklad, värmeljus, och en oändlig mängd julpynt och jukbak. sen PANG slår det över till sommar igen. ska det va så ska det va. höst och vår är outhärdliga mellanting!

sen så undrar jag varför min hyresvärd helt plötsligt har ett likadant paraply som mitt förra, som försvann spårlöst här från hallen. och i den vevan undrar jag varför jag inte bara kan få ett offenligt utbrott och berätta för henne alla de andra sakerna jag tycker är helt fel med hennes sätt att sköta saker och ting på. för jag kan LOVA att det finns mer om man bara drar ut lådan lite till (lämpligen an av de lådor i min byrå som det tog henne en månad -EFTER det att jag flyttat in- och en massa påtryckningar från mig att tömma ur. prylar och småskit med en volym på mindre än en halv kubikcm lät hon av yttersta vänlighet vara kvar). hade varit så skönt att bara få ett riktigt, riktigt genomsurt pms-breakdown på henne nu istället för att gå och pysa i tystnad. kanske det här är läge att passa sig lite för vad man önskar sig. och bygga upp ett litet stash med choklad, ifall...

lika gutt som att tortera fästingar på spisen

men åååååå. jag ligger en dag efter i veckodagsberäkningen, så nu har jag missat relationsrådet på p3 IGEN. som om jag inte skulle behöva det liksom. för, det gör jag. bor just nu i mitt livs fjärde kollektiv, och tro mig, jag BEHÖVER relationsrådet!

jag har blivit en sån där fåne som pissar i att kolla på tv för att jag inte orkar hänga med de andra. ibland stänger jag dörren till mitt rum fast jag inte alls har tänkt gå och lägga mig än. dessutom tar jag in min vasskniv på rummet, för att ingen annan ska fingra på den. och, det är INTE av hänsyn till deras säkerhet. kukens att jag missade relationsrådet...

sen har jag återigen börjat sortera mina kläder i färgordning. regnbågsfjanteri. en gång i tiden, långt tillbaka, var det ett lite småcharmig tecken på att det nog fanns lite ordningssinne i mitt annars så totalt kaotiska sinne. men, nu, nu börjar det blir lite...hmm...dessutom måste jag sortera mina pennor i färgordning. varje gång jag ska måla. vilket är lite jobbigt eftersom jag förvarar dem i glas, och alltså måste ta ut dem och lägga dem i ordning på sängkanten. både detta och klädsorteringen är faktiskt lite jobbigt. det var det aldrig förut. då gjorde jag det med glädje. nu bara måste jag. börjar bli fasligt likt en tvångstanke...

han som jag bodde med förut sa att alla genier till slut får en flinck och bara ballar ur. är detta på väg att hända mig? förr visst är jag ett geni?

förut mindes jag exakt alla födelsedatum som någonsin kom i min väg. nu kan jag inte ens hålla reda på veckodagarna! nånting är definitivt på väg att hända. tecknen duschar över mig. är det jordens undergång?

jaja, har iaf lyckats riktigt bra med exjobbet den här veckan. både fått en handledarklapp på axeln, med stolthet presenterat mina resultat på forskarmötet, och fått en begynnande struktur på rapporten. firade med att köpa en ananas, som tydligen ruvade på alla jordens bananflugors samlade äggkoloni. det bor alltså för tillfället en herrans massa fånar här i kollektivet... (relationsrådsbehov!)

fast, det gör iofs inte så mkt. i helgen sticker jag till säffle, och jag slängde ananasen, så de kommer svälta ihjäl...HAH!

kom igen då himmel, öppna dig. öppna dig mer om du vågar!

idag fick mitt födelsedagsparaply genomgå mandomsprovet. klarade det med bravur. förutom att det ska hindra eventuellt smink från att rinna ner i eventuell urringning, så var kriteriet för godkänd att det skulle avstå från att vid första vindkast vända sig ut och in med en sån kraft att jag flyger ut i vägen trots att gubben är röd. inte ens en antydning. jag stod där vid övergångsstället, och istället för att hålla krampaktigt i paraplyet med båda händer för att undvika en total utskämning inför alla bilister, så stod jag där, och divade mig. helrak i ryggen. dessutom är det helt genomskinligt, så alla bilisterna kunde SE hur rak jag var i ryggen. adooooore mitt nya paraply! min hyresdvärd var här och suckade över det "tragiska vädret". jag svarade käckt att jag har minsann nytt paraply, så jag tycker det är skitkul med regn. ja, hade jag varit henne, hade jag nog också givit mig den blick jag fick...

sen var det ju tyvärr så att även om frissen höll, så var jag sjöblöt från typ midjan och neråt när jag väl kom in på kontoret. "å herregud som du ser ut, du måste ju klä av dig!" fick jag höra (dock ej från fikarumsmannen, som jag återkommer till en annan gång). varpå jag log ett "jagtyckeromregnförjagharnyttparaply"-brett leende och svarade. inga problem, jag har varit vuxen, mogen, förutseende och toootalt grym och redan tagit med mig ombyte. för lääänge sen!

sen när lunchen kom och jag skulle bli tvungen att ta mig ut ur kontoret och genom patientväntrummet var jag inte lika snofsig. mina kläder var fortfarande helt otorra och mitt ombyte var en pyjamas. HUR kommer man på tanken att ta med sig en pyjamas till jobbet?

alltså!

dags att inhandla foundation

stod och beundrade mig själv i spegeln. från att för bara ett par dagar sen sett ut som sju svåra år och ett till, ser jag nu ut som mitt vanliga jag igen. skönt. jag ska belöna mig själv med en promenix ute i solen. och tanken på den får mig att luta mig lite närmare spegeln och leende konstatera att mina älskade fräknar sitter där de sitter än.

men. dessa fräknar som jag är så lycklig över att ha fått. som troget återvänder varje sommar. varför sitter de egentligen kvar fortfarande? det är inte sommar längre och jag är blek som en vetbrödsdeg. har de lurat mig och sakta med säkert övergått från småflicksprickar till ålderspigmentfläckar?!

när jag skulle fylla typ 11

så hade jag party. då hjälpte pappa mig att fixa massor av schyssta kassettband med madonna, mc hammer, rod stewart och liknande högklassigt material. de banden är givetvis inte borta eftersom jag inte kan slänga nåt. inte ens avocadoskalen som ligger kvar här i fönstret sen förra veckan. då jag åt. nej, de är inte borta, men, det var fasligt länge sen de användes. kom att tänka på dem apropå min bemärkelsesdag. så, jag "köpte" rod stewarts love songs smör och nussegullskiva.

jag rekommenderar

day- and nightmare after birthday

tillbaka till verkligheten igen. 26 år gammal.

åkte hemhem i fredags för att fira födelsedag. dagen började KANONERS. morgonsång på italienska, solsken, blomma på jobbet och sedan rakt in på växjö konserthus där soweto gospel choir fick mig att tänka att det inte är så illa att bli 25+ (plus, PLUSSSS) trots allt.

dagen efter firades det, enligt mina traditioner med smörgåstårta och hela faderullan. fick varken rynkor eller grå hår. däremot massor av störtsköna presenter, grattiskort, -sms och magsjuka. jah! söndagsmorgonen startade alltså med diarré i trosorna och smörgåstårtan som favorit i repris, fast, baklänges. ja, varken vill eller behöver dra några närmare detaljer känner jag.

idag är första dagen som 26åring jag har orkat äta en hel måltid, första gången sen magraset avtog att jag behövt gå på toa och första ggn jag pallat stå upprätt länge nog att se mig själv i spegeln. UÄÄÄÄÄÄ, hit med smink!!

inte nog med att jag glömde bort relationsrådet på p3

jag har en stalker. so what egentligen, det finns det väl många som har. åker man ner och bor loss i södra europa ett tag får man ju leken tåla liksom. VET att det där var fördomsfullt...ja...dessutom finns det säkert tillfällen där jag själv varit rätt jobbig...hrmm.

men, min franska stalker är av ett lite obehagligare virke än vad jag själv någonsin kommer lyckas bli. och jag är inte kändis, så jag BORDE inte behöva utsättas för nåt sånt här. för ett par månader sen (när vi pratade med varandra för första ggn) berättade han att han skulle på utbytesår 07 i lund, och gärna ville prata lite med mig om sverige, studentlivet här, fixa bostad och andra praktiska grejjer. självklart ställer man upp på sånt när man själv varit utbytare och vet hur värdefullt det är med locals. han fick mitt msn och sen åkte jag tillbaka till sverige igen.

sen, sen så satte han igång. bombade mig på msn. skrev mail och undrade varför jag inte svarade exakt på sekunden. detta kom lite varvat med att har erkände att han varit intressead av mig när jag bodde i la france, men inte vågat ta kontakt då, och att det egentligen var DÄRFÖR han vill ha kontakt med mig nu. han tjatade om eventuella pojkvänner och lovade att han skulle göra mitt liv sååå underbart. efter att jag avsagt mig kontakten med honom eftersom han var så skrämmande, blockade jag honom.

då startade han ett nytt konto och avslöjade mig. ryyyys.

han blev helt patet. typ bad på sina bara knän varannan gång och var skitförbannad för att jag inte ville prata med honom resten av gångerna. jag blev otrevligare och otrevligare. nu har jag inte svarat på nåt av hans försök sen i september. och på senaste har jag inte ens velat vara online eftersom han helt plötsligt har en sverigeflagga som presbild på sin msn. alltså...

och sen kom nådastöten. fick ett mail igår. tydligen så bor han numera i göteborg, på parallellgata med mig, typ 2min promenad härifrån!

den som påstår att jag är paranoid och lättskrämd när jag säger att det här gör mig rädd, den kan bereda sig på ett nackskott. seriöst alltså.

behöver läggas in på en klinik som återupplivar levande människor

idag somnade jag på jobbet. vaknade till av en ryckning i benet, som tydligen lagts uppepå skrivbordet. i farten rev jag ner min tunga bok på golvet och blev tvungen att torka bort dreggel från mungipan. även om jag själv inte märkt när den ovakna fasen inträffade så verkade andra ha gjort det. min kontorsgranne skrattade och frågade om jag ville att hon skulle släcka ner...

klockan halvsex hade jag fortfarande inte vaknat till, utan satt med naglarna invessade i kindskinnet för att försöka hålla ögonen öppna. det var knappt jag lyckades. inte en enda vettig tanke klarade sig iaf ut ur hjärnan, så jag gav upp och gick (slash försökte gå) hem.

tyckte någon knackade mig på axeln och ryckte till så dant att jag slirade. tajmade det preciiis när två cyklister kom förbi, så de fick cykla ut i diket. orkade inte ens skämmas. fanns inte plats nog i min hjärna för skämstankar.

fanns tydligen inte heller plats nog för hitta-hem-tankar. FÖR, jag gick hem och sedan förbi hem, och sedan ganska långt förbi hem innan jag märkte att jag inte var helt rätt ute. i ösregn. och utan paraply, eftersom det på mystiskt sätt försvunnit från hallen i mitt kollektiv. dessutom hade jag i morse glömt både vantar och halsduk, så förutom att regnet totaltilltäppte utsynen genom glasögonen, så trängde det sig även in under jackan från alla håll.

italienarna frågade om jag ville hänga med ut och ta en drink. hmm...kanske inte.

fel person på fel plats

jag borde ha fattat för länge sen, eller ja, egentligen, jag har redan fattat, borde bara ha lyssnat på min BÅDE inre och yttre röst som konsekvent sedan högstadiet sagt att jag inte gillar labbar. jag gick alltid med tunga steg mot labsalen och hatade labanvisningar av hela mitt hjärta.

tror det är alla labanvisningar jag tvingats genom som gör att jag numera är totalt oförmögen att framskaffa kraft nog att läsa igenom bruksanvisningar. slänger dem bara. det ENDA jag klarar av att slänga...suck...detta har gjort att jag inte kan ställa in snooze rätt på min väckarklocka, att jag raderade de enda kort jag hade på loverboy innan han raderade mig, att jag antagligen måste formattera om min dator och ja...historien kan göras lång.

men, poängen var att jag hatar att labba. och VAD är ett exjobb? jo en 20*40 dvs 800timmars-labb. 800!! varför i hela fridens mongonamn fick jag för mig att jag skulle bli civilingenjör?!

som tur är har forskarna artikelpresentation varannan måndag. dit går jag utan tvekan, för att insupa den sortens lärandeatmosfär som jag gillar. sitta och lyssna, gärna med öppen käft, lite halvsovande och totalt icke-interaktivt. bara öppna öronen och snylta på vad någon annan lagt ner tid på att lära sig.

normannen har helt klart rätt i att jag är lat. dessutom har jag som jag så fint metaforiserade det idag, en hjärna lika trög som nagellack från förrförra århundradet.

baaad kombination.

undrar varför jag vill bli läkare

tydligen, för att bli en tillräckligt bra människa för att normannen ska vilja gifta sig med mig så måste jag gå upp i vikt, skaffa mig en hobby och sluta vara så rädd och ängstlig och paranoid. egentligen kan jag väl inget annat än att hålla med. förut skrattade jag och njöt av livet. numera är allt bara mellanläge och ljummet tråkigt.

det känns lite b att på arbetsintervjufrågan om jag har några intressen svara att jag spelade klarinett tills jag var 18, eller att garderoben innehåller jeans i vidd 26 när jag nästan är 180cm lång, och att jag svimmar i ullaredskön för att jag är lite svaaaag, eller att jag tåras i ögonen och klamrar mig fast vid mitt sällskap i skräck för att det går en kille med luvan läskigt uppfälld efter oss in på hemköp. jag tänker inte dra de bortcensurerade exemplen som tom JAG fattar är helt patetiska.

men

jag hetsäter just i denna sekund ballerinakex och har en mkt god och proteinrik rätt på spisen (ej pop corn). vikten kan strykas!

jag hade ipoden på lite högre volym än vanligt när jag gick hem från jobbet idag, trots att jag visste att det skulle innebära att jag inte skulle kunna höra eventuella förföljare på mer än sju kilometers avstånd. fatta, jag kämpar här...kämpar

MEN

efter att ha djupanalyserat mig själv ett par dagar har jag kommit fram till att min hobby är att kolla på skumma dokumentärer och läsa medicinska artiklar om o- och ökända syndrom för att ställa diagnosER på mig själv. jag har ADD, tjocktarmscancer, fiskfjällshud, insomnia, diverse hjärtfel, epilepsi, narkolepsi, störningar i sköldkörteln, treacher cummings syndrom, migrän, bäckenlossning i höften och i ena foten ibland, hör frekvenser som inte människor ska höra, kolon irritabile, sleep paralysis, polyper i näsan som gör att jag inte kan andas genom den, kobenthet, plattfot, bakåtbända knäled, för hög öronvaxproduktion sen jag sov med öronproppar i somras, vitlöksallergi, för hög tårvätskeproduktion särskilt när cityakuten visas på tv, total språkförvirring och sist men inte minst fucking sablans onaturligt käääs sångröst. eller ja, det var inte alls sist egentligen, utan det här är bara det jag lider av just idag.

alltså, det här duger inte. långt ifrån.

därför har jag önskat mig ett staffli nu i födelsedagspresent.

analyshjälp sökes

i min kalender finns det väl valda, kloka ord längst ner på sidan varje vecka. detta är, nästan lite pinsamt, faktiskt en av orsakerna till att jag köpte kalendern. för, EGENTLIGEN så skulle jag ju vilja göra min egen. skriva och rita och fixa och dona och göra min alldeles egna kalender. MEN, då måste jag ju välja mina ordspråk (som man MÅSTE ha) själv. och då kan man inte använda dem som horoskop, så som jag gör..."ödet ville att just det här ordspråket skulle representera den här veckan i mitt liv, så jag behöver inte tänka eller göra något själv för det är redan förutbestämt". så, ja, jag köpte den.

vecka 8, för eftersom det här inte är RIKTIGA horoskop, så betyder det inte otur att läsa dem lite både i för- och efterhand. men ja, vecka 8 år 2007 så står det:

det är med ord som med solstrålar - ju mer de koncentreras desto djupare bränner de. /okänd

men alltså, betyder detta att man ska tala om för folk man gillar, så sällan som möjligt att man tycker om dem, för att det ska gå fram bättre? eller att man ska häva ur sig skit till höger och vänster för att det inte ska svida lika hårt om man råkar rikta sitt hat lite fel, lite för snabbt och ogenomtänkt nångång? om det är så, så...skumt sätt att resonera. inte undra på att myntaren velat vara anonym.

utstött, pank och utnyttjad

klubben är i smålands högkvarter och festar, dejtar, hänger, umgås, guttar sig och gudarna vet vad medans jag sitter här i staden, framför datorn och väntar på att image toolbox ska installeras korrekt. den stora differansen i njutning beror på att jag inte fått makten över csn än. suger skalle att vara luspank. jag får ångest ända in i själen över att ligga på konkursens rand.

och även om jag med största sannolikhet om inte ett alldeles för långt tag kommer leva på större inkomster än studiemedel, så vet jag ju att jag har alldeles för mjuka armbågar för att någonsin själv bli kalasrik. jag kommer säkerligen gifta mig precis lika fattigt som man förtjänar när man går och klagar över sin ekonomi fast man egentligen borde tänka på svält och lidande och hålla käft.

vill tröstäta vindruvor, frysta ärtor och pop corn. då ser jag att min green sleen mean fat reducing grilling pop corn machine har skadat sig. krossmärken och fettrester och...har detta ett samband med att min roomies alla kompisar alltid kommenterar "den berömde maskinen" det första de gör när de är här och hälsar på? är jag inte den ende som käkar majsmiddagar här i lägenheten...?

mina vänner är dina vänner, mi casa su casa i all ära...men, min pop corn hero är MIN!

fast, jag delar ju gärna med mig av min övertygelse om att pop corn är THE livselixir. kanske ska vara glad att jag lyckats värva en själ.