den eviga kampen

om det inte vore før att kaffe ær ett gift som fått mig att må så illa att jag blivit tvungen att lægga mig, BÅDA ggrna jag druckit det, hade jag tagit en øverdos nu. exakt nuh!

idag har om møjligt gått ænnu långsammare æn igår. inga nya projekt på gång. min mailbox verkar død och min att-gøra-lista ær avbockad till det dubbla typ. det enda jag har gjort hela dagen ær att førsøka surfa videoteknik och sånt. rætt schysst iofs att ha tid med lite litteraturstudier eftersom jag ju fortfarande kænner mig som en okunnig praoelev på jobbet ibland. men en hel dag...en hel dag nær jag dessutom sitter helt ensam på kontoret. tystnad + læsa annat æn skønlitteratur ær INTE min grej! øgonen tåras som tusan och jag kæmpar febrilt mot sømnen. minns inte ett skit av vad jag læst. så nu førsøker jag istællet væcka mig sjælv genom att gmailchatta med alla som ær online. måste lætt jobba lite extra nån gång før det hær før att inte børja bygga svarta rum i mitt samvete.

skulle ønska nån kunde uppfinna en manick som man hænger øver sitt skrivbord, kopplar fast i øgonfransarna och drar upp dem nær man førsøker blunda. det skulle ju också vara bra før potatissæckshållningen jag kør med just nu, eftersom om man førsøker kuta med ryggen så drar den bara ænnu hårdare i øgonlocket. det motsatta skulle æven finnas horisontellt nattetid. nån grej som trycker ner øgonlocken fast man egentligen inte alls ær trøtt.

ja, den apparaten ær nog det jag mest av allt på hela jorden ønskar mig just nu. eller kanske också att tåget hem till småland kunde komma och hæmta mig hær på kontoret istællet før att jag ska behøva ta mig loss ur klistret mellan mina skinkor och stolen. møtas halvvægs iaf.

shit vad jag ær trøtt. alltid trøtt ju. trøtt på det!