och så var jag säkert inte ens rätt målgrupp

blev tvungen att åka ner på stan och införskaffa mig ett paraply idag. i centrum gick det omkring en massa folk med block&penna och haffade förbipasserande för att ställa några frågor. alltså, det var verkligen många av de här intervjuarna utspridda. men ingen haffade MIG. då måste man ju givetvis ställa sig frågan, varför inte det? jag brukar alltid bli haffad. folk brukar ju gå i stora cirklar runt sånna för att SLIPPA bli offer. jag däremot gillar att bli point of attention och känna mig samhällsnyttig och trevlig när jag ställer upp. ställer upp för folket och statistiken. men nix, inte ens när jag glodde dem i ögonen, och bara baaaad om det.

jag måste se hemsk, läskig, farlig, förskräcklig eller kanske meningslös, onödig och dum ut...det känns inte så värst bra det inte.

MITT i den tankegången så såg jag snygge från hemhem. tydligen bor han också här. numera asflashig, typ lite långhårig och i KOSTYM. changes. och jag som hade genomregnade ullaredströjan från igår på mig. reflexen var att låtsas att jag hade en eksembomb i ansiktet. snabbt få upp handen och klia slash skyla mig. mycket, MYCKET naturligt...

i den lilla ögonvrå som stack fram såg jag hur han glodde och tänkte, ungefär lika mkt som jag kände...what's the problem? men i ett frenetiskt försök att ursäkta mig själv, för mig själv, kom jag på att tröjan jag tyvärr bar ju faktiskt inhandlades när jag var fjorton, så varför bete sig som 25? sprang DIREKT in på hemköp för att handla tröstamigsjälvförattjagärentöntistorstangodis. kom ut med en burk fetaost...

jovisst, jag vrålgillar feta. men vad tusan, nu såhär i efterhand kan jag tycka att jag kanske bara skulle sagt hej.