behöver läggas in på en klinik som återupplivar levande människor

idag somnade jag på jobbet. vaknade till av en ryckning i benet, som tydligen lagts uppepå skrivbordet. i farten rev jag ner min tunga bok på golvet och blev tvungen att torka bort dreggel från mungipan. även om jag själv inte märkt när den ovakna fasen inträffade så verkade andra ha gjort det. min kontorsgranne skrattade och frågade om jag ville att hon skulle släcka ner...

klockan halvsex hade jag fortfarande inte vaknat till, utan satt med naglarna invessade i kindskinnet för att försöka hålla ögonen öppna. det var knappt jag lyckades. inte en enda vettig tanke klarade sig iaf ut ur hjärnan, så jag gav upp och gick (slash försökte gå) hem.

tyckte någon knackade mig på axeln och ryckte till så dant att jag slirade. tajmade det preciiis när två cyklister kom förbi, så de fick cykla ut i diket. orkade inte ens skämmas. fanns inte plats nog i min hjärna för skämstankar.

fanns tydligen inte heller plats nog för hitta-hem-tankar. FÖR, jag gick hem och sedan förbi hem, och sedan ganska långt förbi hem innan jag märkte att jag inte var helt rätt ute. i ösregn. och utan paraply, eftersom det på mystiskt sätt försvunnit från hallen i mitt kollektiv. dessutom hade jag i morse glömt både vantar och halsduk, så förutom att regnet totaltilltäppte utsynen genom glasögonen, så trängde det sig även in under jackan från alla håll.

italienarna frågade om jag ville hänga med ut och ta en drink. hmm...kanske inte.

fel person på fel plats

jag borde ha fattat för länge sen, eller ja, egentligen, jag har redan fattat, borde bara ha lyssnat på min BÅDE inre och yttre röst som konsekvent sedan högstadiet sagt att jag inte gillar labbar. jag gick alltid med tunga steg mot labsalen och hatade labanvisningar av hela mitt hjärta.

tror det är alla labanvisningar jag tvingats genom som gör att jag numera är totalt oförmögen att framskaffa kraft nog att läsa igenom bruksanvisningar. slänger dem bara. det ENDA jag klarar av att slänga...suck...detta har gjort att jag inte kan ställa in snooze rätt på min väckarklocka, att jag raderade de enda kort jag hade på loverboy innan han raderade mig, att jag antagligen måste formattera om min dator och ja...historien kan göras lång.

men, poängen var att jag hatar att labba. och VAD är ett exjobb? jo en 20*40 dvs 800timmars-labb. 800!! varför i hela fridens mongonamn fick jag för mig att jag skulle bli civilingenjör?!

som tur är har forskarna artikelpresentation varannan måndag. dit går jag utan tvekan, för att insupa den sortens lärandeatmosfär som jag gillar. sitta och lyssna, gärna med öppen käft, lite halvsovande och totalt icke-interaktivt. bara öppna öronen och snylta på vad någon annan lagt ner tid på att lära sig.

normannen har helt klart rätt i att jag är lat. dessutom har jag som jag så fint metaforiserade det idag, en hjärna lika trög som nagellack från förrförra århundradet.

baaad kombination.

undrar varför jag vill bli läkare

tydligen, för att bli en tillräckligt bra människa för att normannen ska vilja gifta sig med mig så måste jag gå upp i vikt, skaffa mig en hobby och sluta vara så rädd och ängstlig och paranoid. egentligen kan jag väl inget annat än att hålla med. förut skrattade jag och njöt av livet. numera är allt bara mellanläge och ljummet tråkigt.

det känns lite b att på arbetsintervjufrågan om jag har några intressen svara att jag spelade klarinett tills jag var 18, eller att garderoben innehåller jeans i vidd 26 när jag nästan är 180cm lång, och att jag svimmar i ullaredskön för att jag är lite svaaaag, eller att jag tåras i ögonen och klamrar mig fast vid mitt sällskap i skräck för att det går en kille med luvan läskigt uppfälld efter oss in på hemköp. jag tänker inte dra de bortcensurerade exemplen som tom JAG fattar är helt patetiska.

men

jag hetsäter just i denna sekund ballerinakex och har en mkt god och proteinrik rätt på spisen (ej pop corn). vikten kan strykas!

jag hade ipoden på lite högre volym än vanligt när jag gick hem från jobbet idag, trots att jag visste att det skulle innebära att jag inte skulle kunna höra eventuella förföljare på mer än sju kilometers avstånd. fatta, jag kämpar här...kämpar

MEN

efter att ha djupanalyserat mig själv ett par dagar har jag kommit fram till att min hobby är att kolla på skumma dokumentärer och läsa medicinska artiklar om o- och ökända syndrom för att ställa diagnosER på mig själv. jag har ADD, tjocktarmscancer, fiskfjällshud, insomnia, diverse hjärtfel, epilepsi, narkolepsi, störningar i sköldkörteln, treacher cummings syndrom, migrän, bäckenlossning i höften och i ena foten ibland, hör frekvenser som inte människor ska höra, kolon irritabile, sleep paralysis, polyper i näsan som gör att jag inte kan andas genom den, kobenthet, plattfot, bakåtbända knäled, för hög öronvaxproduktion sen jag sov med öronproppar i somras, vitlöksallergi, för hög tårvätskeproduktion särskilt när cityakuten visas på tv, total språkförvirring och sist men inte minst fucking sablans onaturligt käääs sångröst. eller ja, det var inte alls sist egentligen, utan det här är bara det jag lider av just idag.

alltså, det här duger inte. långt ifrån.

därför har jag önskat mig ett staffli nu i födelsedagspresent.

analyshjälp sökes

i min kalender finns det väl valda, kloka ord längst ner på sidan varje vecka. detta är, nästan lite pinsamt, faktiskt en av orsakerna till att jag köpte kalendern. för, EGENTLIGEN så skulle jag ju vilja göra min egen. skriva och rita och fixa och dona och göra min alldeles egna kalender. MEN, då måste jag ju välja mina ordspråk (som man MÅSTE ha) själv. och då kan man inte använda dem som horoskop, så som jag gör..."ödet ville att just det här ordspråket skulle representera den här veckan i mitt liv, så jag behöver inte tänka eller göra något själv för det är redan förutbestämt". så, ja, jag köpte den.

vecka 8, för eftersom det här inte är RIKTIGA horoskop, så betyder det inte otur att läsa dem lite både i för- och efterhand. men ja, vecka 8 år 2007 så står det:

det är med ord som med solstrålar - ju mer de koncentreras desto djupare bränner de. /okänd

men alltså, betyder detta att man ska tala om för folk man gillar, så sällan som möjligt att man tycker om dem, för att det ska gå fram bättre? eller att man ska häva ur sig skit till höger och vänster för att det inte ska svida lika hårt om man råkar rikta sitt hat lite fel, lite för snabbt och ogenomtänkt nångång? om det är så, så...skumt sätt att resonera. inte undra på att myntaren velat vara anonym.

utstött, pank och utnyttjad

klubben är i smålands högkvarter och festar, dejtar, hänger, umgås, guttar sig och gudarna vet vad medans jag sitter här i staden, framför datorn och väntar på att image toolbox ska installeras korrekt. den stora differansen i njutning beror på att jag inte fått makten över csn än. suger skalle att vara luspank. jag får ångest ända in i själen över att ligga på konkursens rand.

och även om jag med största sannolikhet om inte ett alldeles för långt tag kommer leva på större inkomster än studiemedel, så vet jag ju att jag har alldeles för mjuka armbågar för att någonsin själv bli kalasrik. jag kommer säkerligen gifta mig precis lika fattigt som man förtjänar när man går och klagar över sin ekonomi fast man egentligen borde tänka på svält och lidande och hålla käft.

vill tröstäta vindruvor, frysta ärtor och pop corn. då ser jag att min green sleen mean fat reducing grilling pop corn machine har skadat sig. krossmärken och fettrester och...har detta ett samband med att min roomies alla kompisar alltid kommenterar "den berömde maskinen" det första de gör när de är här och hälsar på? är jag inte den ende som käkar majsmiddagar här i lägenheten...?

mina vänner är dina vänner, mi casa su casa i all ära...men, min pop corn hero är MIN!

fast, jag delar ju gärna med mig av min övertygelse om att pop corn är THE livselixir. kanske ska vara glad att jag lyckats värva en själ.

lyxproblem i samband med naturtillgångsslöseri

jag har upptäckt en ny tvångstanke hos mig själv. egentligen borde jag väl kanske förutspått att den skulle komma eftersom jag i alla tider känt ett otroligt kli i fingrarna att alltid skölja ur glas innan jag använder dem. annars har mjölken smakat skuuumt. men, så gör väl alla?

däremot har jag stört mig lite på att pappa alltid kommer ut i köket och kontrollerar hur man gör iordning te. ofta står han och smyger lite för att liksom ta en på bar gärning. han hötter med fingret om man inte sköljer ur tekannan med en liten slatt av det kokande vattnet innan man lägger i teet. det har stört mig. jag har alltid grymtat och tänkt att hallå, det är inte afrika det här, man måste inte koka vattnet för att undvika förgiftning.

nu ser jag mig själv ståendes i köket med tekoppen och vattenkokaren. tepåsen ligger där fint, stilla och orörd i sitt lilla paket fram tills jag har hällt i en slatt kokande vatten i koppen. snurrat runt på den, så att vattnet slungats omkring ändå upp till kanten. sen häller jag lite runt kanten på utsidan...och...sen kommer jag på mig själv.

sketans

men jag bara måste fortsätta.

sketans!

nåt att kanske inte ta upp på lägenhetsmötet, suck

i morse var jag lite mycket småirriterad över att min handduk som hänger på badrummet var våt redan när jag kom. men, det är ju bara bagateller i kollektivboendesammanhang om man jämför. när jag kom hem nämligen, så slog en vägg av vitlöksstank emot mig när jag öppnade dörren. vi delar hem, men vi delar så inuti satans INTE smak när det gäller kökskonst.

det värsta var att det inte ens stod nån i köket och kokade vitlöksoppa (rysningar). nix, köket var alldeles tomt. jag var ensam hemma med vitlökosande väggar typ.

önskar att det inte vore så fånigt att gå omkring med gasmask och bomull i näsan, som det trots allt skulle vara.

det största sveket

nejjj! jag gjorde misstaget att sätta all min musik på random i winamp. givetvis blir första låten "all i want for christmas" med mariah carey. istället för att gå rakt in i duschen som var planen, så kör jag en liten enmansshow här på rummet. och när låten är slut nöjer jag mig inte med winamps playlist. nix, jag ska in och rota. rota bland jullåtarna. jag kom i stämning, och nu är det kört.

år 2006 börjar jag alltså lyssna på julmusik redan i oktober. skandal! går emot alla mina konservativa principer och hugger i mitt traditionsälskande hjärta. och det är ju inte direkt så jag kan kompensera genom att börja lyssna EFTER jul nästa år. näe, det ÄR verkligen kört.

TUR att ugnen är pajj, annars hade det helt klart börjat lukta lusse, pepparkakor och glögg här. suck

och så var jag säkert inte ens rätt målgrupp

blev tvungen att åka ner på stan och införskaffa mig ett paraply idag. i centrum gick det omkring en massa folk med block&penna och haffade förbipasserande för att ställa några frågor. alltså, det var verkligen många av de här intervjuarna utspridda. men ingen haffade MIG. då måste man ju givetvis ställa sig frågan, varför inte det? jag brukar alltid bli haffad. folk brukar ju gå i stora cirklar runt sånna för att SLIPPA bli offer. jag däremot gillar att bli point of attention och känna mig samhällsnyttig och trevlig när jag ställer upp. ställer upp för folket och statistiken. men nix, inte ens när jag glodde dem i ögonen, och bara baaaad om det.

jag måste se hemsk, läskig, farlig, förskräcklig eller kanske meningslös, onödig och dum ut...det känns inte så värst bra det inte.

MITT i den tankegången så såg jag snygge från hemhem. tydligen bor han också här. numera asflashig, typ lite långhårig och i KOSTYM. changes. och jag som hade genomregnade ullaredströjan från igår på mig. reflexen var att låtsas att jag hade en eksembomb i ansiktet. snabbt få upp handen och klia slash skyla mig. mycket, MYCKET naturligt...

i den lilla ögonvrå som stack fram såg jag hur han glodde och tänkte, ungefär lika mkt som jag kände...what's the problem? men i ett frenetiskt försök att ursäkta mig själv, för mig själv, kom jag på att tröjan jag tyvärr bar ju faktiskt inhandlades när jag var fjorton, så varför bete sig som 25? sprang DIREKT in på hemköp för att handla tröstamigsjälvförattjagärentöntistorstangodis. kom ut med en burk fetaost...

jovisst, jag vrålgillar feta. men vad tusan, nu såhär i efterhand kan jag tycka att jag kanske bara skulle sagt hej.

de flesta olyckor sker i hemmet

ok, återhämtad från gårdagens frispel. normannen messade inte, utan gjorde det enda rätta, körde tankeläsartekniken...ringde! när jag insåg att jag på hans fråga "vad gör du?" inte kunde svara: "jo, sitter här och har ett litet pskykiskt både samman- och utbrott över folk som du aldrig någonsin ska behöva veta om..." fick jag helt plötsligt lite distans till det hela. att han dessutom var ascool och skrattade skithögt, brutalt, macho och massor gjorde inte saken sämre. han är numera klassad som välkommen igen.

däremot stör jag mig på människor som inte kan möta blickar utan envisas med att kolla en rakt på gylfen. ni tror det inte, men det finns ett vidrigt stort antal sådana utspridda över hela sverige. de lurar en och får en att tro att man kör med full insyn, och HUJEDAMEJ om något sådant skulle vara fakta. de stressar mig.

igår när det åskade, eller ja, efter blixten, fast innan åskan, så trodde jag för en sekund att det var någon som smygfotade mig genom fönstret. paranoid. infiltrerat i tankarna om att nu kommer jag snart dyka upp i nån hopklippt porrfilm på nätet, kom insikten att näe, shiiiit, det var inte en kamerablixt, det var någon som ställde in lasersiktet och tänker skjuta mig här i mitt eget rum. paranoiiiiiid!

sen kom åskknallen, och jag tänkte att nu kommer den slå ner i mig och ta kål på mig här i soffan. behöver jag säga mer?

dra dig själv baklänges och stanna där!

hade tänkt skriva en liten rolig historia om alkisen som haffade mig vid ett övergångsställe idag, hastigt gjorde om sin planerade gångbana och anpassade den efter min i sisådär tio minuter och bl a kom på mig med att lyssna på marschmusik i ipoden, som en annan kärring. det hade kunnat bli ett rätt roligt referat från de tio minuterna, MEN, det kom annat emellan...

för, ahhhhh, jag är så stört upprörd att jag nästan måste skriva alltihopa med stora bokstäver, och det värsta är att jag får skylla mig själv. fett...suuuuuuug för att snoka!

jag laddade hem icq igår. och vips när gamla listan dök upp, såg man namn där, namn på folk som man inte tänkt på på väääldigt länge. (thanks god egentligen/tydligen) och JAAAAAA jag skickade giiiiivetvis ett mess t mongo (hatahatahatahata att jag gjorde det, WHY liksom?!!) iaf, så svarar han inte, som vanligt då. och jag börjar störa mig, som vanligt.

dock, nu när jag loggar in, så har han visst svarat nån gång i natt. kryss i taket. frågan var typ: tja, läget för tiden? svaret var: nja, är sambo i göteborg bla bla själv då, hur leker livet, kvar hemhemma?

jag spyyyyr! what's the deal med att alla killar som UTRYCKLIGEN sagt mig att de bara vill ha sex med mig eftersom de inte vill/pallar förhållande, sticker till göteborg och flyttar ihop med nån brud?! MIN stad! jag vill inte råka på någon handhållande och lycklig mongo1 eller mongo2 här i stan. hatar dem båda två, och hatar att jag måste snoka...ahhh

och min nya polare slash "polare" tydligen här skickade mess: vad ska porrtjejen hitta på i helgen då? ehhhh...porrtjej?! grrrr...jag vill inte vara nån fånig porrtjej! vad är problemet liksom?!! ställde frågan rakt ut till honom och fick svaret att det tyvärr inte var nåt jag kunde göra åt den saken. du ser ut som ett stort sex bara. "alla vill nog knulla dig" WHAAATTT?! kan man bli mer störd? och att den här artikeln dessutom vågar finnas till...!

så nu kan jag ju givetvis inget annat än att ställa mig frågan varför normannen har tänkt sig att komma hit?! jag är upprörd, han gör bäst i att inte messa mig idag!! (vilket han givetvis inte har gjort, så nu stör jag mig på det med)

och WHYYY fungerar inte uppkopplingen normalt?! kan inte fånen jag stjäl från släppa till lite bättre?!

hatahatahata


huh, där fick jag ur mig lite...känns genast bättre. lite iaf :)

gammal kärlek rostar aldrig

var på min första exjobbsdag på sahlgrenska idag. ska jobba med bildbehandligsalgoritmer för hudcancerdetektion och lite tillhörande visualisering. blir nog tillräckligt krångligt har jag på känn, men ack så intressant. nu känner jag verkligen att det är det här jag vill göra...eller ja, det här är en del av de tusen saker jag skulle kunna tänka mig typ. kan ju inte lägga skådespelardrömmarna helt på hyllan, och sen vill jag ju vara konstnär och bara illustrera och illustrera och illustrera dagarna i ända. osv. men, jag är ett steg närmare, på en av vägarna, och jag är så kungligt nöjd över att jag lyckats ta mig hit. tänk att jag skulle hitta min civilingenjörsnisch att trivas i. det trodde man inte för...ehh...en månad sen typ...

MEN, det jag skulle säga, på min läkarhandledares genomgång av olika cancertyper, GISSA vilken bild han drog fram som exempel på skivepitelcancer?! yesss, precis, de hårda hudsnopparna som jag suttit och äcklats över hela helgen. (comme d'hab: se inlägg 28 september). som jag vänt mig bort från i vämja, men som jag ändå tittat tillbaka på i nån form för självplågeri. som jag överglott på. och då menar jag verkligen ÖVERglott. som jag till slut var tvungen att ladda hem bara för att vara säker på att kunna ha spykänslorna nära till hands alltid. typ.

bilden av det rinniga ögat med två vedervärdiga peknagelklor kommer haunta mig länge, länge, länge till. lovar att jag på halloween kommer bygga en sån mask.

hoppas för guds skull att jag inte blir bjuden på nåt hallowparty!

apropå inlägget igår apropå solen

darling katt.

en av de bästa sakerna med att åka hemhem är att man alltid och troget möts av oskar på uppfarten. han kommer rusande ut ur någon buske så fort han hör en. bör kanske tilläggas att min oskar bara hänger omkring i trädgården och möjligtvis i grannarnas trädgård. liten fegis kanske. världens bästa lilla fegis...

sen stryker han sig i åttor kring fötterna på en tills man kommer inomhus, får kastat av sig ytterkläder och rullar runt lite med honom på hallgolvet. åskipåskidåski min lilla påskidåski. men hur bra det hela än börjar, så är det oundvikliga nära. han biter på naglarna. eller klorna eller vad tusan man nu vill säga. ibland gör han det tom i min säng! jag brukar säga till honom, men då låtsas han alltid att han inte förstår mitt språk.

så då slår det ju mig att ok, oskar är en katt, det kanske är förlåtet, trots att att bita på naglarna är världens mest (nästan iaf) oförlåtliga handling. min syster gör det, och jag haaaaaatar det där knaprande al dente ljudet. vidrigt.

så, när man då är inne på människor som biter på naglarna, då går det ju inte låta bli att fundera på hur människor med cornu cutaneum (se gårdagens inlägg) gör. denna hornutväxt är vanligast på händer och i ansikte, eftersom det är de mest solutsatta områdena. säg att man har ett sånt horn på högerhanden. tar man med det i sin bitarrunda då? typ, tumme, pekfinger, hudhorn, långfinger osv...?

ehh, jag har inga kommentarer till mina egna tankegångar...

apropå den fina sommaren som varit

tänkte bara ta mitt medmänskliga ansvar här och upplysa folket. hudcancer och den döden verkar ju inte vara slagord skrämmande nog för att få oss att vara varsamma i sommarvädret.

när jag (jepp, även jag...suck) låg på stranden i nice nu i augusti, så låg det ett svenskt par bredvid mig. ett svenskt par som trots att jag låg på en stor sverigeflagga till badhandduk inte klarade av att misstänka att det fanns möjlighet att jag förstod svenska. damen/idiotkärringen frågar sin man, olagom högt, varför ligger en neger på stranden? jag trodde inte mina öron, och gav genast smakprov på mitt munläder. minns inte riktigt hela harangen, men iaf så var en del av det att, ja, för min hud, till skillnad från din TÅL solen.

för alltså, hud, särskilt ljus hud klarar inte solen så bra. ok, att vi blir sommarfräscha och glada under ett par veckor. men. sen då? jo, det kan min mammas dermatologiböcker berätta. med råge.

jag har tillbringat dagen med djupdyk i denna bokflora. behöver lite sån kunskap inför mitt exjobb. har suttit och äcklats, ÄCKLATS! för här mina vänner, här har vi, förutom döden, ett skäl att låta bli att kasta oss ut i lunchsolen...

det inte bara ser ut som, det ÄR horn, hårt, nagelvävnad. det blir så av solen. det heter cornu cutaneum, så ni själva kan googla och försäkra er om att jag inte ljuger. och som efterrätt...mamma säger att det är rätt vanligt! uff.

snacka om horn i sidan, eller nagel i ögat...eller...typ...vintern är min favvoårstid!

bättre att ha pengarna under madrassen

nu VET jag att jag håller på att bli senil.

jag skulle betala hyran och fick faktumet bekräftat genom att jag inte kom ihåg de där åttasiffriga koderna man ska trycka in i dosan och...ja...ni vet ju. man brukar alltid tänka typ åttafyraetttvå tresjuniosex och sen knappar man in. men så gick det inte till här framför datorn idag, nej. jag var tvungen att titta FYRA ggr på varje kod. dvs, numera har mitt minne inskränkt sig till att jag bara kan hålla två siffror färska i minnet i taget. TVÅ siffror!

känns sketabra nu när jag ska börja bildbehandla och bli superkompis med matematikens underbara värld igen. dessutom står det ju helt klart för mig att jag aldrig kommer kunna vara med i robinson och rensa genom att komma ihåg den dära sifferraden, så som de alltid brukar göra i nån av tävlingarna.

piss

ehh, merci, ehh, oui, ehhh, ehh, au revoir...

eftersom det suger att läsa långa, svåra, kluriga, nästan hemska, men, sjukt intressant artiklar på datorn, så tog jag mig en runda till bibblan idag. komma igång med exjobb betyder skriva ut saker.

där träffade jag på en galen fransman. han pratade ganska högt när han steg in genom dörren. jag som nyfiken i en strut var naturligtvis tvungen att vända mig om för att skåda vad det var för rabalder som utspelades i entrén. som i en film, precis när jag vänder mig om (diskret), får han syn på mig, utropar oh la la! som bara fransmän kan. oblygt som bara fransmän kan. han korsade rummet och stod helt plötsligt mittemot mig. tiden stannade på biblioteket när folk ville veta vad som skulle hända mellan denne lille, mystiske man och den vackra, rödfejade prinsessan, som var typ en halvmeter längre. det hände inte så mkt mer än att han tyckte hon pratade dålig franska och gick därifrån innan hon ens hunnit förklara att, jepp, hon pratar ganska dålig franska...

heaven ge mig cash så jag kan köpa ny parfym

han sa "du verkar vara en sån tjej som har full koll på den politiska debatten och sånna diskussioner, men det lyser lång väg om dig att du är alldeles för liten och oskuldsfull för att kunna festa". jag ba...ehh...hade ingen annan kommentar på det inlägget än ett långt och rått brölskratt. men i mitt stilla sinne tänkte jag att den här killens känsla för att läsa människor verkar vara på den nivå att jag kanske inte behöver ta åt mig sådär värst av det han sa lite tidigare på kvällen: "kan inte du gå bakom mig istället, du luktar hora och jag är lite känslig". yahh, yahh!

men iaf, det var en alldes strålande och förträfflig kväll/natt/morgon till trots för alla sexuella påhopp. de nya bekantskaperna skulle visa mig och min roomie göteborg genom att ta med oss på sunkställerunda. vi travar ner på porrgatan och entrar kellys. tror jag det hette. tappade koncentrationen lite där. för, när jag stiger in, vem spottar jag inte? jo min kära gamla orkesterlekkamrat från gymnasiet. hon står där med en stilig, lång, blond herre, också denne från hemhem. de bor här båda två. yeeesss, jag har kompisar in town!

och som grädden på moset, russinet i korven, så hittar jag hem!

det gör ont att lära sig göteborg

mina fötter är superäckliga. jag hatar äckliga fötter. iofs ska det väl egentligen rätt mkt till för att jag INTE ska tycka att fötter är äckliga. men, mina har faktiskt nått oanade höjder nu. efter en vår och sommar nerstoppade i och anpassade efter klumpedunsiga fabriksstålhättor har de tydligen gett upp. det gör mäktans ont också...snyft...vad jag än gör, vad jag än tar på mig, hur jag än går, vart jag än går, ja, nästan om jag ens går överhuvudtaget, så får jag skavsår. på undersidan fötterna. på hälen. på stortåknölen. på lilltåsidan. på sex av tio tår. på fler än ett ställe på varje tå, förutom lilltån där blåsorna nu flutit ihop så dant att hela tån bara är en enda stor elefanthudssvulst. ughh.

en observation också. det bor väldigt många väldigt långa människor här i göteborg. jag har helt plösligt förvandlats till ingenting. det finns en liten möjlighet att detta stör mig lite. ok, det är skönt att inte gå omkring att vara freak show. det måste jag ju erkänna. men, alltså, när jag nu spenderat 25 år på att lära mig acceptera att såvida jag inte kröker ryggen, böjer på knäna, luter mig lite övercasual åt sidan, knäcker i höften och gamar med nacken, så kommer jag vara längre än people flest. nu när jag lärt mig detta, sett kort på hur man ser ut in action och slutat med tramset, nu vill jag ju få lite cred för det. inte helt plötsligt bara vara en lilling i mängden. det är ju inte jag överhuvudtaget. tydligen.

alltså. ni förstår, ju bättre man har det, desto mer måste man stördstöra sig på grejjer. som tur är så blev jag omsprungen av en marschorkester idag. Jag blidkades och är nöjd trots att de högre makterna skjuter förbannelser över mina fossingar samtidigt som de sååå lämpligt placerar mig i en stad där jag kommer behöva lära mig spatsera omkring på hööööga och bekvääääma klackar…

good lord...

...of merci macaroni! den här bloggen börjar dagen då jag såg kungen och silvia. de åkte skrattandes förbi mig i limo, medans jag gick med karta och försökte bli hemmavan och casual strövare i min nya stad göteborg. att jag dessutom sekunderna innan travade rakt förbi laleh, gjorde ju inte saken sämre för en småstadssjäl som mig. huuhhh. önskade att jag just i den sekunden hade lyssnat på hennes kunglåt "hide away". för då hade det verkligen blivit ett magic moment. och jag jagar magic moments. har en skön känsla av att det kommer bli många av den slags nu framåt. yesss!